Du är mitt allt!
Jag minns det som om det vore igår, Den 31 juli 2004 när min högsta önskan skulle gå i uppfyllelse, när jag skulle få min allra första häst. Det var sommar och solen sken och nästan alla omkring mig var glada och skrattade. Vi gav oss iväg mot breared där vi skulle hämta hästen, det var jag,mormor och mamma som åkte och vi hade lite problem med att hitta vägen och fick stanna för att fråga en kvinna som visste vart det låg och då hittade vi, när vi kom fram välkomnades vi av en kvinna vid namn Catrin som visade oss in i stallet, och där längst in stod han, en stor brun avmagrad vallack, med en nyfiken blick. Jag älskade honom direkt. Jag hörde hur dom pratade om honom att han hade en förslitningsskada i ett framben och inte kunde anstränga sig för mycket tills det var läkt, men han skulle röra på sig mycket i lugn takt för att det hjälpte honom att bli bättre, att skulle även lära sig att gå på tygeln för att avbelasta frambenen och få mer muskler i ryggen. Det var svårt för mig att lyssna för jag stod bara och tittade på honom, han var så vacker trotts att han var så mager så såg han så glädjefylld ut, precis som om han visste att hans liv skulle bli bättre. Han var gyllenbrun med svart man och svans och längst ut på pannluggen var det blont, han var så fin. När vi sedan skulle lasta honom gick han på så snällt och jag tänkte flera gånger under bilturen hur lycklig jag faktiskt var. Han skulle stå hos Helena min bästa vän och hon hade också en häst, och livet kunde inte bli bättre, en hel sommar tillsammans med min häst och min bästa vän, en sommar fylld med glädje, Jag älskade livet. När vi sedan lastade av honom så förstod jag, han var min och ingenting kunde skilja oss åt, ingenting. Vi släppte ihop hästarna i deras stora sommarhage som låg precis utanför deras hus, Dom två hästarna travade iväg och stannade en bit ifrån oss och började beta av det gröna gräset. I början gick han bara tillsammans med Vene i hagen för att vänja sig vid det nya stället och sen för att kunna äta upp sig lite. Dagen efter kom jag till honom och bara satt med honom i hagen, det var ingen som visste om han var inriden och ingen hade vågat sätta sig på honom och ingen hade heller orkat rida in honom, Jag tog ut honom på gårdsplanen och gick en promenad med den nya sadeln som mamma hade köpt till honom, när vi sedan kom till en grusväg vid cyckelverkstaden som låg i närheten kunde jag inte hålla mig, han var så snäll och så orädd på något sätt, det gjorde mig säker så jag satte i foten i stigbygeln och hoppade upp, helt plötsligt satt jag där, och han bara lunkade på precis som han gjort påvägen dit, jag hade inget träns utan bara grimma och grimskaft och ändå kände jag mig säker, vi fortsatte på den lilla grusvägen och mötte några bilar som vinkade åt oss och sen vände vi hem igen, jag spolade av honom och det tyckte han var skönt och sen fick han gå ut i hagen igen. Dagen efter släppte vi ihop honom med dom andra hästarna som dom hade uppe i en ännu större hage och ihopsläppet gick bra och jag åkte sedan hem för att låta dom bekanta sig med varandra och han behövde äta upp sig och ta det lugnt, när jag sedan kom till honom dagen efter såg jag att han stod i hagen vid huset igen och Jonas Helenas pappa berättade att dom andra hästarna hade jagat runt honom så att han hade sprungit igenom staketet och att det inte funkade att ha honom där, mamma berättade att det bästa för honom skulle vara om han fick komma till ett annat stall där han fick vara för sig själv och kanske en annan häst så att han fick bygga upp muskler och fett och inte behövde tänka på andra hästar, så vi flyttade honom till ett stall i frillesås där vi bodde som var några meter ifrån vårat hus, det var mysigt stall med många fina hagar, jag gick med honom varje dag till en åker utanför vårat hus där det fanns klöver som han åt. Sommaren gick fort och vi hade redan byggt upp ett starkt band mellan oss, jag spenderade varje dag hos honom, så ofta jag kunde. Och när skolan startade igen cycklade jag upp till honom på 10minuters raster bara för att se så att han hade det bra. Jag hade även börjat trava på honom och hans ben hade börjat läka jätte bra, han stod lös i stallgången och jag red honom ofta barbacka och utan träns, jag litade på honom och han litade på mig, han var min bästavän.
Han hette Grenoli.
Han var en 6år gammal varmblodstravare, som fått sin skada av för hård travträning, när han sedan inte kunde tränas eller tävlas mer bestämde hans ägare att han skulle gå till slakt, men vi fick honom och hade vi inte fått det så hade jag aldrig fått träffa den mest underbara varelse i hela mitt liv, Vi spenderade 123 dagar tillsammans med vänskap och förtroende, jag såg honom aldrig som en häst, jag såg honom som en underbar vän, som en vän som alltid fanns där, han behövde mig och jag behövde honom. Vi kunde inte prata med varandra men vi kominucerade på sett som jag aldrig kommer att kunna förklara, det var inte med ord eller tecken, utan på vårat sätt. Han fanns där när jag var ledsen, glad eller fundersam och alltid fick han mig att må bättre. Jag älskade honom mer än något annat.
Men den 1 december 2004 tog allting slut, Jag var i skolan och som vanligt hade jag svårt att koncentrera mig då jag tänkte på honom hela tiden, Lars en lärare kommer fram till mig och säger att jag måste åka hem med en gång för att mamma hade ringt. Då förstod jag, detta skulle aldrig vara för alltid, det var för bra för att vara sant. Jag sprang hem allt vad jag hade, trots mjölksyran i benen kunde jag inte stanna jag ville veta, var det grenoli som skulle försvinna? Vad var det som mamma ville? Och varför var hon ledsen? När jag kommer hem hör jag att mamma pratar i telefonen, hon gråter och säger "jag gör vad som helst, snälla ta honom inte" men det var försent, när mamma la på berättade hon att grenoli var borta, han försvann och jag visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka.
Jag kommer alltid att älska dig grenoli.
